melinadavideit

har gått sen du togs ifrån oss. en hel jävla månad. det är så svårt att verkligen inse att vi aldrig mer kommer prata med varandra, jag kommer aldrig mer få träffa dig här på jordelivet. det gör ont i mig. men jag vill inte inse det. det är fakta jag vet, men jag tar det inte som verklighet. det här är en mardröm - nu vill jag vakna, det är inte roligt..

du är ju daddy, du sa ju alltid att vi aldrig skulle bli av med dig.. men nu då?
jag är iaf inte rädd för spöken längre. finns det något spöke vid mig, då är det du.
jag bär dig runt halsen varje dag. som sagt, kunde aldrig ens ana att du är så här tung daddy.
ibland känns det som om jag inte får någon luft. det är vid dom små tillfällen jag kommer på att jag aldrig mer kommer se dig. det är ju idioti. vad är det här för skit!?

å vad jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden. tänk om jag hade kunnat ringa dig innan jag gick och lade mig natten till den 16 september. tänk om det hade ändrat något? bara att du hade åkt just där några minuter efter och ingenting hade hänt?

jag fattar inte..